korsbandsoperationer.blogg.se

Välkomna att läsa alla ni som har mycket funderingar när det gäller kombinationen skadade knän och ett aktivt liv.... eller bara är nyfikna. Jag heter Anette, bor i Täby och tänkte använda den här bloggen för att skriva av mig lite funderingar, känslor och såklart uppdatera hur vägen tillbaka efter två korsbandsoperationer går. Idag är det sex dagar sedan jag fick ett nytt korsband i vänster knä och tre månader och nitton dagar sedan jag fick ett nytt i höger knä. Kirurgen på Löwenströmska sjukhuset "byggde" nya korsband av hamstringssenan. Jag var väldigt orolig för att jag skulle behöva strida för att få en operation eftersom jag hört att de är tveksamma till att operera in nya korsband på patienter över 40 år. Det behövdes ingen strid, jag var full av argument om hur viktigt det var för mig att kunna fortsätta åka skidor, fjällvandra och leva aktivt men behövde inte ens ta fram hälften av dem. Skönt att även en 49-årings behov räknas!

 

 

 

Känner mig lite stressad över att jag ska tappa allt jag byggt upp i höger ben sedan den operationen. Skickade bud med maken att köpa vikter att fästa runt vristerna, två stycken två kilos från Casal. De fungerar jättebra och används flera gånger per dag i samband med att jag gör övningarna för höger ben. Känns som en hel vetenskap att styra upp den här träningen, min sjukgymnast och jag har en utmaning framför oss!.

 

Jag träffade min sjukgymnast i måndags, fyra dagar efter operationen. Allt såg bra ut, hon kontrollerade att jag kunde böja och sträcka ut benet. Jag nåde nästan full sträckning, precis som förra gången, jag kunde också böja till 90 graders vinkel, vilket hon sa var bra. Nöjd med det åkte jag hem och sov några timmar, blir galet trött av att läka och träna. Vaknar också flera gånger per natt av att det är besvärligt att byta sovställning. Madrassen är uppriggad i högläge och isbandagen byts ut ett flertal gånger per dag, även under natten. Både frysen och maken får jobba hårt , det är det här med att älska varandra i nöd och lust... nu är det nöd och det fungerar.

 

 

Den 13 januari 2015 i min favoritbacke Lundsrappet, i mitt älskade Åre hände det som inte fick hända. Jag blir påkörd bakifrån av en ostyrig norrman i grön oknäppt jacka och utan hjälm. Jag höll min linje, skidorna var nyslipade, de flesta  turisterna hade lämnat byn efter julhelgerna, solen sken och backen var i toppform efter ymnigt snöfall under natten och dagen innan, den var dessutom nästan tom på skidåkare. När jag påbörjade mitt åk var det inga andra bredvid mig eller ens framför mig, såg några stå och vila vid kanten längre ner. Helt plötsligt får jag en smäll i höger axel, kommer ur rytmen och faller, först ganska mjukt men jag slutar inte falla utan det bara fortsätter, skidorna löste inte ut och jag kände hur det först smällde till i ena knäet och efter något varv till även i det andra. Jag hann tänka "det här är inte bra".

 

När jag till slut får stopp på fallet gör det konstigt nog inte så ont i benen, jag försöker resa mig upp men båda benen viker sig vid knäna när jag belastar dem och jag faller in mot backen. Jag reste försiktigt mig igen och försökte hänga ut knäet, först det ena sedan det andra men det hjälpte inte. Jag föll igen, känslan var isande och jag blev naturligtvis livrädd. Vad var det för fel? Jag hade aldrig någonsin skadat mina knän eller brutit något ben men insåg att jag behövde hjälp att ta mig ner. Norrmannen föll nog själv längre upp för han kom glidande ner mot mig och frågade hur det gick, "inte så bra, min ben viker sig så du måste åka ner och hämta hjälp"  han svarade "Oj förlåt" och åkte iväg men ingen hjälp kom. Han smet helt enkelt, den lilla fegisen!

 

Jag började försiktigt, med raka ben glida nerför backen. När jag insåg att ingen hjälp kom ringde jag 112 och blev kopplad till skidpatrullen i Åre. Där blev de mycket upprörda över att han smitit och undrade om jag kunde beskriva hur han såg ut eller om det fanns vittnen till kollisionen, jag minns inte mer om hur han såg ut än vad jag skrivit här. Jag skulle inte med säkerhet kunna identifiera honom. När jag väl fått upp den snälla och trevliga skidpatrullen gick allt snabbt och jag kom till Åre hälsocentral där den erfarna läkaren Svante lugnt undersökte mig och sa " Ja, ja skidåkningen skördar allt sina offer, hälften av alla här i Åre har dragit av sina korsband, det kommer att ordna sig. Dina är förmodligen också av, se till att boka tid för magnetröntgen i Stockholm". Jag fick också noga redogöra för kollisionen, de ser allvarligt på att kollisionerna har ökat dramatiskt i skidbackarna. Efter undersökningar på Artro clinic som tillhör Sofiahemmet visade det sig att Svante hade rätt om korsbanden, dessutom var vänster inre ledband nästan av så jag fick gå med en Ortros i sex veckor. Ledbandet läkte som tur var fint. När jag fick röntgensvar sa läkaren att jag åkte på rejält med stryk och det kunde jag verkligen hålla med om. Har inte polisanmält händelsen, vet inte vem jag ska anmäla eftersom han smet och dessutom förändrar det inget för mig. Det som hänt har hänt och nu gäller det att se framåt och inte älta. Det kunde gått betydligt mer illa även om det här såklart känns väldigt onödigt.

 

Kontaktade Täby rehab och bad om en riktigt bra sjukgymnasten när det gäller knän. Jag fick Kattis, superkompetent, trevlig, engagerad och tuff, inget daltande som tur är. Hon brukar säga "det är tur jag inte är en PT för då måste träningen vara smärtfri, rolig, omväxlande och lustfylld, det behöver inte en sjukgymnast bry sig om" sedan skrattar hon hjärtligt. Hon är den perfekta sjukgymnasten för mig, behöver verkligen ingen PT just nu!

 

Köade först för operation på Arto clinc Sofiahemmet där jag blivit undersökt, blev listad för en förtursplats pga. att båda benen var så pass skadade. Ingen operationstid dök upp på 3 månader och det fanns heller ingen i sikte när jag ringde och tjatade (är väl många patienter på den där förturslistan) så jag tog kontakt med Löwenströmska istället, där var det betydligt bättre service. Lotta Willberg blev den som opererade höger ben redan den 7 maj, hon såg under op. att även menisken var lite skadad så det fixade hon samtidigt. Då hade det totalt gått ca 4 månader sedan olyckan, vilket var bra för då hade jag hunnit träna upp benen ordentligt och svullnaderna var helt borta. Lotta Willberg är en väldigt kompetent kirurg, hon jobbar mycket med elitidrottare. Det känns tryggt även för en vanlig motionär som mig. Vi bestämde på en gång att hon även skulle operera mitt vänstra knä men att det måste gå minst tre månader mellan operationerna. Det är viktigt att man kan belasta första benet fullt ut innan nästa op. görs. Rehabträningen och läkningen gick bra för höger knä, på mitt återbesök 6 veckor senare fick jag med beröm godkänt, det kändes som en belöning att få en ny operationstid för vänster ben redan den 20 augusti. Det blev en morot att fortsätta träna hårt även över sommaren. En bra läkning bygger på att rehab träningen sköts och såklart på att kirurgen gjort ett bra jobb. Mycket ligger hos kirurgen har min sjukgymnast berättat, det kan vara stor skillnad på vem som gjort ingreppet och vilken kompetens den kirurgen har. Det är väldigt noga hur det nya korsbandet sätts fast och hur mycket det sträcks. Känns därför extra bra att just Lotta, elitläkaren med sitt goda rykte opererat just lilla mig, en vanlig motionär.

 

Vill nämna att jag INTE har någon privat sjukvårdsförsäkring, allt är via landstinget. Jag har en olycksfalls försäkring hos IF, genom den blev jag ersatt för utlägg i samband med sjukhusbesök. Den har inte ersatt karensdag eller sjukfrånvaro, inte heller någon ersättning för "sveda och värk". Jag kan ansöka om ersättning längre fram för missprydande ärr och eventuella fysiska funktionsnedsättningar i knäna (ve och fasa) Jag kom snabbt upp i högkostnadsskyddet och fick ett frikort. Kortet går ut nu i september och då ersätter IF mig upp till ett nytt frikort, tror summan är 1200 kr. Svensk sjukvård fantastisk i många avseenden!

 

Det märkliga är att jag uppenbarligen förträngt hur ont jag hade den första tiden efter operation, jag minns bara när det började bli bättre. Det kanske är som att föda barn, vi förtränger smärtuppleveslen helt enkelt. Min familj minns att jag jämrade mig lika mycket då som nu. Hur som helst så säger både kirurgen och sjukgymnasten att jag kan bli helt återställd om jag gör som de säger och det gör jag, är nog världens lydigaste patient!

 

Avslutar mitt livs första blogginlägg för nu är det dags för dagens rehabövningar. Hemmet börjar likna ett rehabcenter med pilatesboll, balansplatta, vikter och träningsmatta liggande lite överallt men så får det vara nu ett tag.

 

Nedan lite bilder från just efter olyckan och mina stackars mörbultade ben innan och efter alla ingrepp, med isbandage samt en bild på min fina gröt med blåbär och matchande blomma.